Matilda Ahdrian

Dagarna går, på något sätt försvinner dagarna väldigt fort, trots att vi lever i en liten dvala men rätt låg energi. Det är en så konstig period. Att plötsligt stryks alla uppgifter och saker man har haft framför sig och de ska inte längre lösas, istället får man uppdrag från konkursförvaltarna som är ens nya jobb, som absolut inte fyller ut dagarna. Mer än halva kontoret är dessutom redan arbetsbefriade och har varit inne och städat sina skrivbord. Så märklig känsla de gångerna vi har varit inne sen dess (det mesta gör vi hemifrån och sen handlar det om att vara tillgänlig). 

Det som är konstigt för oss allihop är känslan av att vi inte har bestämt detta. I en normal värld och tanke så lämnar man ett jobb när man själv bestämt sig för det och är på väg till något nytt. Man ska själv få bestämma när det är dags att gå vidare. Vi var inte redo. Vet inte om vi känner oss redo än heller för den delen. Konkursen tar mer på de mentala krafterna än vad jag trott, mest att man är lägre på energi och trött efter en sak på schemat för dagen. Som sagt, vi var ju inte mentalt förberedda på detta så det är ju inte konsitgt.

 

Det som gör situationen extra speciell är att det är för första gången i så gott som hela mitt liv (förutom det där spontana halvåret efter studenten men då var det okej på ett annat sätt), som jag inte vet vad som väntar. Innan har det varit så utstalkat att efter sommaren kommer en ny termin, en utbytestermin, en ny kurs, jobbsökande och sen börja jobba. Jag hoppas såklart på att det är jobba som ligger framför. Men planen försvann liksom, poff. Vad gör jag i höst? Vad gör jag ens i juni? Får se det som en spännande tid som förhoppningsvis medför en massa härliga möjligheter på vägen. Livet ska ju vara ett äventyr och allt är inte skrivet i sten. Möjligheterna är välkomna. Snart mentalt beredd på att ta emot de.