Matilda

23 juli
Ett datum som finns fastklistrat i bakhuvudet. Datumet då jag checkade in på Östra för exakt ett år sedan, då var det måndag, och klockan var runt 04 när vi åkte in. Efter att ha spenderat stor del av söndagen på akuten, för att åka hem med orden "får du högre feber måste ni åka in direkt", och som alltid när någon säger så, så får jag ju det. Det här är datumet då min sommar tog slut på riktigt, även fast jag var ganska instängd veckan innan och så, här tog det slut. Maten togs ifrån mig i TVÅ hela veckor, aldrig någonsin varit så matbesatt, trodde inte det var möjligt att aldrig kunna släppa tankarna från mat. Om 3 timmar ska jag börja svälta igen, men den här gången vet jag att det inte är mer än ett dygn, SKÖNT! De där mardröms månaderna och dygnen är ö v e r, och jag vet att jag får komma hem efter undersökningen imorgon. LYCKA på den skillnaden. 
 
såhär såg min sommar ut förra året, i år är det förändring!!



jag klarade år 2
Mitt andra år på gymnasiet började ju lite annorlunda, spenderade de sex första veckorna på sjukhus, med mängder av olika behandlingar och tillslut en operation. Ganska isolerad från skolan, gjorde några enstaka mattetal, det var allt, annars lades alla böckerna på en hög där hemma. 
Läkarna hade sagt att jag skulle behöva 2 veckor på sjukhus efter operationen, sen 4-6 veckor hemma, alltså skulle jag vara tillbaka lite försiktigt i skolan efter höstlovet tidigast. Det fanns dock inte riktigt i min värld, 2.5 veckor efter operationen gick jag till skolan för att säga hej, dagen efter gjorde jag ett matteprov, veckan efter det åkte jag med klassen till Stockholm, i rullstol. Sen körde jag allt jag kunde för att ta igen vad jag missat på egen hand.
Jag ville, jag skulle, jag kunde.
Ett antal lärare, och rektorer sa att jag borde fundera på att förlänga min skolgång, för att kunna ta det i lugn takt och få de betyg jag verkligen kunde få med rätt förutsättningar. När de sa detta fick jag lite panik. Menar de på allvar att jag ska lämna min klass, ta studenten med 96orna, att jag skulle bli någon konstig som behövde gå i skolan längre?? Inte en chans. Jag sa låt mig försöka, skiter det sig så får vi lösa det då. JAG SKA klara det i rätt takt. 
Nu är tvåan över, jag gick ut med bättre betyg än i ettan, har endast en kurs jag inte fått betyg i för att en uppgift saknas som jag ska göra tillsammans med nästa grupp i höst. Jag är så väldigt nöjd med detta, att lärarna inte trodde det, men jag fick visa att jag kan. Att jag visade både lärare & läkare att det handlar om inställningen.
Vill bara säga, ALLT går om man vill.
 


Sista ord om sjukhuset

Tankarna förändras

Första veckan på sjukhuset var det största problemet att jag skulle få ärr på bröstkorgen av CVKn, jag ville inte att de skulle behövas göras massa fula märken på mig för resten av mitt liv. 

Idag kan jag ju säga att tankarna hinner förändras väldigt mycket, med tanke på att jag faktiskt har haft en CVK på varje sida av bröstkorgen, där ärren knappt syns, endast några små prickar. För att inte snacka om att jag fick börja bearbeta att jag skulle få aningen större ärr av en uppskuren mage, då är inte de där prickarna någon stor grej att gnälla över. 

Även ifall jag inte är lyckligast i världen över att ha ett stort ärr på magen, så är det bara att gilla läget, lära sig acceptera det och förstå att det är så det är, det går inte att göra något åt det, det var det som var priset för att bli frisk liksom. Att den lösningen fanns är jag ju bara tacksam för! 

 

Sa nej till besök

Jag sa väldigt ofta nej till besök, även till de allra närmsta. Det är ingenting emot er ifall ni tror det, haha. Jag har förstått varför jag sa nej. Dels för att jag inte direkt orkade med sociala ansträngningar, visste jag att någon skulle komma om tre dagar så blev det psykiskt jobbigt då jag behövde förbereda mig mentalt, visste att jag behövde upp och göra iordning mig, duscha som var en hejdundrans procedur, det blev jobbigt ifall jag behövde förbereda mig på det. När det dök upp oväntat var det inte alls lika jobbigt. 

En annan anledning är att jag inte ville att folk skulle se mig, se mig svag/dålig/äcklig/som en helt orkeslös människa, för det var så jag var, så jag kände mig. För det första så ville jag ju inte visa mig sådär, för det andra så blir det jobbigt för personerna att se mig så, att inte kunna göra något åt saken fastän man vill, jag ville liksom inte ha den där sympatin, för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. 

 

Hellre öppen 

Det är så mycket enklare att ha problemen ifall man är öppen med de. Ifall folk vet om vad/varför saker är som de är så är det mycket enklare än att alla ska undra i hemlighet, försöka lista ut det själva. Det gäller ju allt. Det är enklare att vända det till något positiv ifall man inte håller inne det för sig själv och endast ser negativt på det. 

När något är annorlunda, ser annorlunda ut, så vill jag ju att alla ska veta anledningen. Nu är det ju så att påsen inte syns sålänge jag inte sätter på mig de tighta kläderna, så det är ju inget problem som folk går och undrar över just nu, självklart kommer det bli en grej i sommar, men då får det bli som det bli, det sitter en påse där, det är ju inte hela världen. 

Men som jag skrev med cortison, då är det ju något som har förändrats, i utseendet, gärna ser det ut som att man gått upp en väldigt mycket i vikt, och känslan av att huvudet är 100 gånger så stort känns på många sätt, tankarna blir att alla undrar varför man helt plötsligt blivit så stor. Drömde många gånger om att bara hänga på mig den där skylten "DET ÄR CORTISON SOM GÖR ATT JAG ÄR TJOCK". Så att alla skulle kunna veta, och inte undra vad som har hänt.

 

TACK

Jag vet inte riktigt hur eller på vilket sätt man kan säga tack för allt stöd jag har fått. Det betyder väldigt mycket, och var en stor anledning till att jag orkade såpass bra som jag gjorde. Många läkare tycker jag borde vara ett psykfall, eller att jag såg lite för frisk ut emot vad de läst i journalen. Så TACK för allt. 

Speciellt tack till min älskade familj, som hela tiden bytte av och var hos mig, allt ni har gjort för mig, hjälpt mig med under hela proceduren. Särskilt tack till mamma, som bodde hos mig varje natt i den där obekväma sjukhussängen i två månader. Jag är så glad och tacksam för allt! Jag älskar er!