Matilda Ahdrian

Tankarna förändras

Första veckan på sjukhuset var det största problemet att jag skulle få ärr på bröstkorgen av CVKn, jag ville inte att de skulle behövas göras massa fula märken på mig för resten av mitt liv. 

Idag kan jag ju säga att tankarna hinner förändras väldigt mycket, med tanke på att jag faktiskt har haft en CVK på varje sida av bröstkorgen, där ärren knappt syns, endast några små prickar. För att inte snacka om att jag fick börja bearbeta att jag skulle få aningen större ärr av en uppskuren mage, då är inte de där prickarna någon stor grej att gnälla över. 

Även ifall jag inte är lyckligast i världen över att ha ett stort ärr på magen, så är det bara att gilla läget, lära sig acceptera det och förstå att det är så det är, det går inte att göra något åt det, det var det som var priset för att bli frisk liksom. Att den lösningen fanns är jag ju bara tacksam för! 

Sa nej till besök

Jag sa väldigt ofta nej till besök, även till de allra närmsta. Det är ingenting emot er ifall ni tror det, haha. Jag har förstått varför jag sa nej. Dels för att jag inte direkt orkade med sociala ansträngningar, visste jag att någon skulle komma om tre dagar så blev det psykiskt jobbigt då jag behövde förbereda mig mentalt, visste att jag behövde upp och göra iordning mig, duscha som var en hejdundrans procedur, det blev jobbigt ifall jag behövde förbereda mig på det. När det dök upp oväntat var det inte alls lika jobbigt. 

En annan anledning är att jag inte ville att folk skulle se mig, se mig svag/dålig/äcklig/som en helt orkeslös människa, för det var så jag var, så jag kände mig. För det första så ville jag ju inte visa mig sådär, för det andra så blir det jobbigt för personerna att se mig så, att inte kunna göra något åt saken fastän man vill, jag ville liksom inte ha den där sympatin, för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den. 

 

Hellre öppen 

Det är så mycket enklare att ha problemen ifall man är öppen med de. Ifall folk vet om vad/varför saker är som de är så är det mycket enklare än att alla ska undra i hemlighet, försöka lista ut det själva. Det gäller ju allt. Det är enklare att vända det till något positiv ifall man inte håller inne det för sig själv och endast ser negativt på det. 

När något är annorlunda, ser annorlunda ut, så vill jag ju att alla ska veta anledningen. Nu är det ju så att påsen inte syns sålänge jag inte sätter på mig de tighta kläderna, så det är ju inget problem som folk går och undrar över just nu, självklart kommer det bli en grej i sommar, men då får det bli som det bli, det sitter en påse där, det är ju inte hela världen. 

Men som jag skrev med cortison, då är det ju något som har förändrats, i utseendet, gärna ser det ut som att man gått upp en väldigt mycket i vikt, och känslan av att huvudet är 100 gånger så stort känns på många sätt, tankarna blir att alla undrar varför man helt plötsligt blivit så stor. Drömde många gånger om att bara hänga på mig den där skylten "DET ÄR CORTISON SOM GÖR ATT JAG ÄR TJOCK". Så att alla skulle kunna veta, och inte undra vad som har hänt.

 

TACK

Jag vet inte riktigt hur eller på vilket sätt man kan säga tack för allt stöd jag har fått. Det betyder väldigt mycket, och var en stor anledning till att jag orkade såpass bra som jag gjorde. Många läkare tycker jag borde vara ett psykfall, eller att jag såg lite för frisk ut emot vad de läst i journalen. Så TACK för allt. 

Speciellt tack till min älskade familj, som hela tiden bytte av och var hos mig, allt ni har gjort för mig, hjälpt mig med under hela proceduren. Särskilt tack till mamma, som bodde hos mig varje natt i den där obekväma sjukhussängen i två månader. Jag är så glad och tacksam för allt! Jag älskar er!