MENY
Mitt andra år på gymnasiet började ju lite annorlunda, spenderade de sex första veckorna på sjukhus, med mängder av olika behandlingar och tillslut en operation. Ganska isolerad från skolan, gjorde några enstaka mattetal, det var allt, annars lades alla böckerna på en hög där hemma.
Läkarna hade sagt att jag skulle behöva 2 veckor på sjukhus efter operationen, sen 4-6 veckor hemma, alltså skulle jag vara tillbaka lite försiktigt i skolan efter höstlovet tidigast. Det fanns dock inte riktigt i min värld, 2.5 veckor efter operationen gick jag till skolan för att säga hej, dagen efter gjorde jag ett matteprov, veckan efter det åkte jag med klassen till Stockholm, i rullstol. Sen körde jag allt jag kunde för att ta igen vad jag missat på egen hand.
Jag ville, jag skulle, jag kunde.
Ett antal lärare, och rektorer sa att jag borde fundera på att förlänga min skolgång, för att kunna ta det i lugn takt och få de betyg jag verkligen kunde få med rätt förutsättningar. När de sa detta fick jag lite panik. Menar de på allvar att jag ska lämna min klass, ta studenten med 96orna, att jag skulle bli någon konstig som behövde gå i skolan längre?? Inte en chans. Jag sa låt mig försöka, skiter det sig så får vi lösa det då. JAG SKA klara det i rätt takt.
Nu är tvåan över, jag gick ut med bättre betyg än i ettan, har endast en kurs jag inte fått betyg i för att en uppgift saknas som jag ska göra tillsammans med nästa grupp i höst. Jag är så väldigt nöjd med detta, att lärarna inte trodde det, men jag fick visa att jag kan. Att jag visade både lärare & läkare att det handlar om inställningen.
Läkarna hade sagt att jag skulle behöva 2 veckor på sjukhus efter operationen, sen 4-6 veckor hemma, alltså skulle jag vara tillbaka lite försiktigt i skolan efter höstlovet tidigast. Det fanns dock inte riktigt i min värld, 2.5 veckor efter operationen gick jag till skolan för att säga hej, dagen efter gjorde jag ett matteprov, veckan efter det åkte jag med klassen till Stockholm, i rullstol. Sen körde jag allt jag kunde för att ta igen vad jag missat på egen hand.
Jag ville, jag skulle, jag kunde.
Ett antal lärare, och rektorer sa att jag borde fundera på att förlänga min skolgång, för att kunna ta det i lugn takt och få de betyg jag verkligen kunde få med rätt förutsättningar. När de sa detta fick jag lite panik. Menar de på allvar att jag ska lämna min klass, ta studenten med 96orna, att jag skulle bli någon konstig som behövde gå i skolan längre?? Inte en chans. Jag sa låt mig försöka, skiter det sig så får vi lösa det då. JAG SKA klara det i rätt takt.
Nu är tvåan över, jag gick ut med bättre betyg än i ettan, har endast en kurs jag inte fått betyg i för att en uppgift saknas som jag ska göra tillsammans med nästa grupp i höst. Jag är så väldigt nöjd med detta, att lärarna inte trodde det, men jag fick visa att jag kan. Att jag visade både lärare & läkare att det handlar om inställningen.
Vill bara säga, ALLT går om man vill.
Olliee
du är fantastisk älskade vän!! PUSS
1